Mona Lisa

Jag kan inte hitta min nagelfil. Det är frustrerande och mycket ledsamt. Har letat överallt. Mina misstankar pekar starkt mot Pinky. Jag har minsann sett hur hon suktar efter den. Och nu är den borta. Själv svansar hon runt här hemma och ser så oskyldig ut. Problemet är väl bara att om hon tagit den så har hon redan glömt det för längesedan.

Jag har satt upp vårt nya duschdraperi med Mona Lisa på. Nu blir jag skrämd till döds varje gång jag går in i badrummet. Är inte alls beredd på att mötas av ett gigantiskt fejs där inne.

Igår träffade jag en annan deprimerad arbetssökande bekant på bibblan klockan 10.00 för att söka jobb tillsammans. Sen stack jag direkt till jobbcoachen. Hon var 40 minuter sen. Jag var mycket sur. Efter 30 minuter gick jag och frågade efter henne och alla sa att de hade sett henne där. När de till slut hittade henne erkände hon att hon hade glömt bort mig. Jag började nästan gråta så fruktansvärt meningslös kände jag mig. Vad tillför jag i den här världen? Absolut ingenting. Jag är bara en belastning.

Men nu ska jag inte tänka på det. Nu måste jag hinna springa iväg och köpa toapapper, dammsuga lite samt äta innan det kommer folk hit. Henrik ska ut med sitt jobb ikväll så jag har bjudit på lite förfest.